Arkiv | oktober, 2012

Norska Nobelkommittén förvånar igen

15 Okt

Jag hajade till och var tvungen att läsa rubriken en gång till.  Jo minsann, Norska Nobelkommittén hade gjort det igen. Denna gång förvånade man mig genom att ge Nobels fredspris till EU, denna byråkratiska koloss som ger folkpartister våta drömmar. Att endast ca 10 % av det norska folket stödjer EU och att landet flera gånger valt att inte ansluta sig, gör ju inte det hela mindre komiskt.

Jag har stor förståelse för svårigheten att välja ut pristagare, oavsett vad saken gäller. Och jag avundas inte dem som varje år ska dela ut Nobelpriset i litteratur och ständigt blir anklagade för att ha politiserat priset. Antingen åt vänster eller åt höger…

Ja det är lätt att kritisera och det är lätt att bli cynisk i en cynisk värld. Samtidigt kan jag inte låta bli att höja rösten och ifrågasätta detta val. Dagens EU startade  1952 som Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG), mellan Frankrike, (Väst-)Tyskland, Belgien, Italien, Nederländerna och Luxemburg. Tanken var god: att förhindra en upprepning av krigen som hade härjat i Europa. I samband med dess bildande lär en  statsman ha sagt: ”Europas framtid hänger på bevarandet av dess mångfald”. Helt rätt, och om Fredspriset överhuvudtaget skulle ha gets till denna organisation så skulle det väl ha varit då, innan EU utvecklats till det byråkratiska monster som vi känner det idag.

För tyvärr har vi istället för bevarandet av mångfalt fått se den motsatta utvecklingen. EU har centraliseras alltmer och ökar ständigt sin detaljstyrning över medlemsstaterna. En likriktning, centralisering och byråkratisering som är en total motsats till vad majoriteten av Europas folk vill ha, och vad Enhet arbetar för.

Samarbete ska bygga på ömsesidig respekt, inte innebära att länder tvingas att underkasta sig andras beslut och mista viktiga delar av sin självständighet. Grunden för ett självständigt land är att kunna ta egna beslut. Utan den möjligheten är allt arbete för decentralisering, ökad delaktighet och demokrati lönlöst. 

Som medlem i EU är Sverige idag underställda en lång rad beslut som vi tvingas genomföra.  Vår riksdag med folkvalda politiker är i många frågor uppbundna av beslut tagna av EU. Enhet vill istället utveckla demokratin och göra den mer delaktig och decentraliserad. Detta kräver en självständighet och frihet, som tyvärr inte EU erbjuder. Tvärt om har EU utvecklats allt mer mot en gemensam stat där alltfler samhällsområden inkluderas.

EU:s jordbruksstöd kostar över 600 miljarder kronor per år, nästan 50 procent av EU:s budget. Ett jordbruk som många gånger är direkt skadligt för miljön och för utvecklingsländerna, vars jordbruk konkurreras ut på grund av denna osunda subventionering med våra skattemedel. Stora fiskeflottor som byggts upp med hjälp av EU:s fiskestöd damsuger haven och slår ut försörjningen för många lokala fiskare utefter Afrikas kust. Mindre än 1 procent av EU:s fonder går idag till naturvården medan 34 procent av EU-stöden går till infrastrukturprojekt, tex nya motorvägar i Europa.

Alfred Nobels testamente säger att priset skall tilldelas de som ”hafva gjort menskligheten den största nytta” och att en femtedel (dvs fredspriset) tilldelas ”den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer samt bildande och spridande af fredskongresser”.

Hela denna historia påminner mig om när Nobelkommittén tilldelade Barack Obama priset för ”sina utomordentliga insatser för att stärka internationell diplomati och samarbete mellan människor”. Och det var den fjärde amerikanska presidenten som fått fredspriset! Varför denna förkärlek till stormaktspolitiker? Året var 2009 och Obama hade bara suttit som president för USA i drygt ett halvår och inte hunnit uträtta någonting. Under hela valkampanjen hade nyckelorden varit ”Change” och ”Hope”. Hoppet kanske stärktes hos många, med någon förändring har vi hittills inte sett i USA:s vilja att kriga världen över. Inte heller har vi sett några skrotade Amerikanska kärnvapen, trots att Nobelkommittén hade fäst särskild vikt vid Obamas arbete för en värld fri från kärnvapen. Ett Fredspris ska väll trots allt ges för ett konkret arbete för fred och nedrustning, inte för retorik?

Jag vill inte förringa det positiva med varken Obama eller EU. Jag ser hellre Obama som president än en stock-konservativ republikan, om jag nu skulle tvingas välja mellan pest och kolera. Inte vill jag heller förneka att EU har gjort positiva saker och kan ibland ha spelat en positiv roll  för fred i Europa. Verkligheten är inte svart-vit. Det tråkiga är att alla de människor och organisationer som verkligen helhjärtat kämpar för fred och nedrustning oftast inte uppmärksammas. Och inte heller denna gång. Istället går priset till aktörer som EU, som har skapat minst lika många problem, om inte fler, än vad de har försökt lösa.

/Krister Segergren

Klimatkompenseringens luftslott

10 Okt

Dagens gästbloggare: Andreas Meijer

”100 % klimatkompenserat” kan vi läsa lite överallt när vi konsumerar. Det är löftet om att vi med gott samvete kan köpa/äta allt från företaget som utlovar klimatkompensation, eftersom de ser till att klimatkompensera. Det görs ett miljöarbete inom vissa branscher och av vissa aktörer. Det är bra. Det vill jag inte förringa. Allt som går mot en större medvetenhet om vårt ekologiska avtryck och hur vi minskar det är bra. Men det är en illusion att de få aktörer som arbetar för detta kan påverka klimatet. De har i dag inte den makten – vilket gör att löftet inte kan hållas.

En del av klimatkompenseringen baseras på att plantera träd, oftast i Afrika eller Sydamerika. Det är i sig bra. Desto mer växtlighet som finns, desto mer koldioxid kan bindas (istället för att cirkulera i vår atmosfär). Tyvärr räcker inte det.

Det skövlas också mycket skog. Regnskog skövlas för att producera soja. Soja som utgör basen i det foder som de flesta av våra svenska djur äter. Så för att det skall ge någon effekt bör, exempelvis hamburgerrestauranger som arbetar med klimatkompensering, enbart köpa kött från uppfödare som ger sina djur svenskt spannmål och foder. Vilket naturligtvis är mycket dyrare – men desto viktigare. Nedan ser vi ett diagram över sojaimporten till Sverige, årligen. Vi ser att importen går ner från av 2001 för att sedan öka igen 2007 och framåt…

Vi använder skog för tillverkning av trävaror, papper, ja allt möjligt. Det är ett måste eftersom skog och trä är en viktig naturresurs. Problemet är att när skogen skövlas, träet bränns etc. så frigörs den koldioxid som en gång togs upp från luften. Fotosyntesen för den växten upphör och binder inte längre koldioxid. Det blir väldigt många träd som skall planteras enbart för att varorna ska vara klimatkompenserade. Frakter av importfoder och produkter, utsläpp i produktionen och den växthusskapande process som hela nötköttsindustrin är skulle innebära så många träd att jag inte vet vart de skulle ställas…

Finns det ingen lösning då? Det finns saker som går att göra. De är kostsamma men kan påbörjas redan idag. Genom den skogsplantering som görs i syfte att rena atmosfären från koldioxid så tas ett steg i rätt riktning. Den andra delen kan vara att fånga in och lagra koldioxiden vid utsläppstillfället. Det är också möjligt. Genom att plantera skog och fånga in och lagra koldioxid så skulle vi kunna få en minskning av koldioxid i atmosfären, vilket i sig känns som ett naturligt steg i utvecklingen. Det fåtal företag som profilerar sig som ”klimatkompenserande” är för få. Det krävs en samhällsutveckling som gör att denna utveckling är både miljömässigt lönsam och ekonomiskt lönsam.

Nackdelen med att fånga in och lagra koldioxid kan vara att vi aldrig släpper vårt beroende av fossila bränslen. Dessa lagerresurser är begränsade och till naturen motsatsen till en hållbar utveckling. Viljan att förflytta energikonsumtionen från lagerresurser (olja, kol, torv etc.) till flödesresurser (vatten-, sol-, vindenergi etc.) måste finnas kvar. Om vi ska kunna fortsätta utvecklas och se på framtiden med ljusa energilösningar.

De som menar att de till fullo klimatkompenserar kan inte vara insatta i vilken klimatpåverkan de egentligen gör. Att plantera träd är en del i processen, men knappast lösningen av problemet. En annan resursanvändning, i mängd och energislag, samt återvinning, är ett måste. Sopdeponier ger ifrån sig stora mängder metangas. Förbränning av sopor ger ifrån sig stora mängder av olika gaser. Genom återvinning däremot, skapar vi nya produkter av de kasserade.

Än så länge kan vi klimatkompensera (vad vi vet i alla fall). Fortsätter upprätthållandet av den klimatkompenserande chimären så kommer vi förmodligen komma till en punkt där vi inte längre kan kompensera eller återställa naturen. Vi kommer att få anpassa oss till den natur vi har skapat, hur otrevlig den än må vara.

Kommer någon att uppfinna tidsmaskinen så kommer den första resan att vara till vår nutid för att ta oss i örat för att vi förstört för alla i framtiden…  

/Andreas Meijer

Lästips: Azar, Christian, ”Klimatförändringar och framtidens energi” i Världens Eko – en antologi om miljö- och utvecklingsfrågor, Suzanne Påhlman, (red), (Stockholm 2005).

_______________________________________________________________

Om mig själv:

Lärarstudent inom historia och geografi med klimat som huvudintresse. Förutom studier och bloggande på http://andreasmeijer.wordpress.com, så är jag talesperson för Gröna Partiet. Det mesta jag skriver handlar om sociala skillnader och miljöfrågor.

%d bloggare gillar detta: