Arkiv | januari, 2013

Visionen om ett samhälle baserat på naturresursdelning och basinkomst (del 1 av 2)

27 Jan

Dagens gästbloggare: Jonas Lagander

Läs del 2 här. Ett frihetligt samhälle utan fattigdom

Sköna fötterFöreställ dig en värld där alla har en grundläggande inkomst att leva på – en basinkomst du får utdelad varje månad bara för att du accepteras som en del av landet du lever i och av. När du arbetar betalar du inga skatter. Du behöver faktiskt inte redovisa någonting för skatteverket alls. Företagande är mycket enkelt i ditt samhälle. Du uppmuntras via detta varje dag att göra nytta och bidra till samhällsutvecklingen. Via basinkomsten sänks riskerna för att starta affärsverksamheter. Inga starta eget bidrag blir nödvändiga för att du ska klara dig under den första tiden som företagare. Inga löntagare behöver heller stå ut med inhumana arbetsvillkor eller miljöskadlig verksamhet eftersom de alltid har basinkomsten att falla tillbaka på.

I detta samhällssystem fungerar det så att om du äger mark eller vatten betalar du en markvärdesavgift – landskatt – månatligen till staten. Detta oavsett om du tjänar pengar på marken eller inte. Det gör du därför att du förstår att du är priviligierad att äga egna naturresurser. Om du bara höll dem för dig själv skulle andra människor få svårare att överleva. Du förstår att det är din moraliska skyldighet att dela med dig av jordens gåvor till dina medmänniskor. Belöningen får du varje dag genom bevittnandet av ett frodande samhälle där alla människor har husrum och mat för dagen. Fattigdom existerar inte och finns det inkomstskillnader beror de på att de människor med mycket pengar bidrar med viktiga varor eller tjänster som många människor i samhället behöver och är beredda att betala för.

I detta samhälle minskas arbetstiden för gemene man hela tiden. Det beror på den tekniska utvecklingen där människor ersätts i fabrikerna av robotar och maskiner. Alla gläds åt denna utveckling. För samhällsutvecklingen som detta medför gör att markvärdena i landet går upp. Markvärden utgör nämligen alltid nettoöverskottet (eller underskottet) på ett samhälles ekonomiska utvecklingsstatus. Eftersom staten i detta samhälle, vid sidan om grundläggande samhällsfunktioner som rättsväsende, försvar och polismyndighet, har som primäruppgift att fördela värdet av landets naturresurser monetärt så kommer samtliga medborgares basinkomster att öka… tack vare robotarna och maskinerna. Fler kan sluta arbeta och ingen behöver bry sig om arbetslöshetsstatistiken så länge alla i samhället har husrum och mat för dagen. Skulle befolkningen öka i hög takt i förhållande till naturresursernas bärkraft sjunker dock basinkomsten. Ju färre människor och ju effektivare samhällssystem som genererar positiv samhällsutveckling, desto högre basinkomst till alla och envar.

Effektiva städer

I det här samhället har människorna börjat utnyttja sin mark på ett väldigt effektivt och skonsamt sätt. Hong Kong från Victoria PeakMånga väljer att bosätta sig i städer, ekonomiska centrum, för att de vill bo ”där det händer saker” med tillgång till hög samhällsservice och en del vill göra karriär och tjäna mycket pengar. I städerna är markvärdena därför höga. Det betyder att markägarna måste få in ganska mycket pengar för att betala landskatten. Således bygger de lite högre hus med många hyreslägenheter så att fler får plats på en mindre markyta. För att ytterligare sänka kostnader för energi och transport anlägger de solceller och vindkraftverk på tak och husfasader. Likväl byggs vertikala odlingar inne i husen och taken används som trädgårdar och för viss självhushållning.

De flesta inne i städerna använder kollektivtrafik. Tunnelbanan är gratis för alla eftersom den bekostas via landskatt av markägarna i staden. När den byggdes höjdes markpriserna runt om vilket gjorde att statens investering snart var återbetald via högre skatteintäkter. All nödvändig infrastruktur i det här samhället ”betalar sig själv” så länge det finns en realekonomisk nytta med den. Annars flyttar folk från platsen och återkommer först när investeringen visar sig användbar… eller så rivs den. Det är korta färdavstånd till allting via kollektivtrafik eller gång/cykel. De utglesade städerna som existerade under det forna inkomstskattesystemet är ett minne blott. Det är otroligt ineffektivt och slösande med långa vägar som kräver en hel flotta med energislukande bilar till stora köpcentrum eller förorter. Ingen vill se en återgång till det systemet. De flesta är mycket nöjda med att ha tillgång till det de behöver för uppehället nära inpå – lokalt producerat så gott det går.

/Jonas Lagander

(fortsättning följer!)

Läs mer om Naturresursdelning på www.landskatt.se

____________________________________________________________________________

Om mig själv:

Jonas LaganderEn östgöte med intresse för hållbarhetsfrågor. Universitetsutbildad inom turismvetenskap, passionerad biodlare och landsbygdsromantiker. Flydde nyligen stadens gråhet och stress till en lugnare naturnära tillvaro.
Övertygad georgist med närekonomiskt fokus, ständigt på jakt efter den sanna friheten och den fulländade holistiska balansen. Saknar politisk representant i Riksdagshuset och hade helst velat representera sig själv utan mellanhand. Förespråkare av komplementära valutasystem och kooperativa lösningar. Hittas vanligen med kaffekopp i hand.

Annonser

Evidensbaserad vård och ”effektparadoxen”

17 Jan

Dagens gästbloggare: Sara Widén

Svensk hälso- och sjukvård ska bedrivas evidensbaserat. Detta innebär att tillämpa bästa tillgängliga vetenskapliga bevis som underlag för vårdbeslut. För att få fram evidens utvärderas de olika behandlingsalternativen genom randomiserade, kontrollerade (och helst dubbelblinda) studier där en behandlingsgrupp jämförs med en kontrollgrupp. Det är hårda krav på de nya behandlingsmetoder som ännu inte fått plats i svensk sjukvård. De måste visa signifikant effekt för att räknas som evidensbaserade. Det lustiga är att det finns en enorm mängd behandlingsmetoder som används inom sjukvården idag som visats vara icke-evidensbaserade. För att ta exempel visade SBU:s rapport om ryggont från 2000 att hela 40 av 42 tillämpade metoder saknade evidens varav två av dessa dessutom gav motsatt effekt (vila och sängläge). Dessa behandlingar räknas som klinisk erfarenhet samtidigt som andra metoder som visat klinisk erfarenheter i andra länder (som yoga i Indien) ska genomgå helt andra krav än de som redan är implementerade i den svenska vården. Krokbenen slutar dessvärre inte här utan de behandlingsmetoder som går under begreppet alternativ medicin passar sällan in i mallen för hur evidensbaserad forskning ska bedrivas.

När en behandling ska forskas på tittas det på olika parametrar. Det som utvärderas är oftast specifika effekter, som exempelvis smärtminskning eller blodtryckssänkning. De behandlingar som lämpar sig allra bäst i dessa studier är läkemedel och andra behandlingar som är relativt okomplicerade i sin effekt. Behandlingar som lämpar sig mindre bra är komplexa behandlingar (så kallade komplexa interventioner) som ger effekt på olika sätt och nivårer, så kallade generella effekter. Generella effekter kan vara allt från ökad vitalitet och välbefinnande till känsla av självförmåga och hoppfullhet. Exempel på behandlingar som ger mer generella effekter är massage, fysisk aktivitet, healing, yoga, meditation och örtmedicin. Med andra ord alternativ behandling.

Kraven ur ett patientfokuserat perspektiv går idag stick i stäv med kraven ur ett evidensbaserat medicinskt perspektiv. För vems skull krävs det att evidens förekommer inom så snäva ramar? Vi har hört argumentet att det är för patientens skull som ju ska ha rätten att få vård som är säkerställt bevisad. Men tittar vi nogrannare på saken är det faktiskt mer för myndigheternas skull… och inte minst läkemedelsföretagens skull. Ett bra exempel på det är den så kallade ”effektparadoxen”. Har vi en komplex behandling som ger liten specifik effekt men stora generella effekter är paradoxen som mest påtaglig. Vi har behandling X och behandling Y som har varsin kontrollgrupp som får placebobehandling. Behandling X ger stor generell effekt och en liten specifik effekt medan dess kontrollgrupp får lika hög generell effekt. Behandling Y får hög specifik effekt men låg generell effekt och dess kontrollgrupp får lika låg generell effekt (se bild). Detta innebär att det bara är behandling Y som har en signifikant effekt och kan räknas som evidensbaserad behandlingsmetod, trots att behandling X har en högre sammanlagd effekt. Paradoxen är alltså att behandling Y som är mer verksam jämfört med placebobehandling inte alls är lika effektiv som behandling X som inte skiljer sig märkbart från placebobehandling. Den totala behandlingseffekten spelar alltså ingen roll som underlag för vårdbeslut trots att det skulle kunna gynna den enskilde patienten mest.

Effektparadoxen

Ska då komplexa behandlingar som ger hög generell effekt få räknas som evidens? Ja, jag anser det. Det är dessutom dessa generella effekter som fungerar preventivt mot övriga sjukdomar som patienten riskerar att få. Tar du ett läkemedel mot huvudvärk så är det just huvudvärken som lindras. Läkemedelsbehandlingen skyddar dig inte mot att dessutom insjukna i cancer, men det gör generella effekter som ökad vitalitet, rörelseglädje, empowerment och självförmåga. Det är av avgörande betydelse att vården går från symptomlindrande till förebyggande. Hälso- och sjukvård ska vara till för att stödja befolkningen i att hålla sig friska eller bli friska när de är sjuka, inte behålla de sjuka vilket är fallet idag.
/Sara Widén

____________________________________________________________________________________________________

Om mig själv:

Sara WidénJag är legitimerad sjukgymnast med psykosomatisk inriktning och sekreterare i Enhets styrelse. Friskvård och hälsa är mitt hjärteämne och därför är jag även sammankallande i Enhets arbetsgrupp Vård & Hälsa.  Jag bor med min fästman och hans ena son i södra Stockholm. På fritiden gillar jag att dansa, göra yoga och qigong, meditera, sjunga, laga mat och promenera i naturen.

Andlighet är inte flum

11 Jan

Dagens gästbloggare: Sophia Lövgren 

Jag kan ibland tycka att det är den likställelsen jag möter, när jag i ”icke-andliga” kretsar nämner andlighet. prayer Att konceptet att någon tror på en inneboende ande på något sätt innebär att personen ifråga också är intellektuellt oredig (en vanlig definition av flummighet), är en rätt vanlig reaktion. I Sverige, kanske jag ska betona. I rätt stora delar av Europa är reaktionen nästan det motsatta; där är det ovanligt och kanske till och med en smula avvikande att inte tro på ett andligt jag.

Jag skulle önska att den andliga tron och det andliga sökandet, som naturligtvis inte alls behöver handla om tron på övernaturlighet, skulle ses som något som inte alls har något med intellektuell verksamhet att göra. Andlighet kan handla om ett sökande av ens egen fromhet, själfullhet och spiritualitet men kan likväl fokusera på utövandet av konst, musik och litteratur. Målet är för många att få en översinnlig upplevelse.

Med det sökandet blir det rätt tydligt att ingetdera av det ovan nämnda andliga sökandet står i motsats till intellektuell redighet. Snarare tvärtom, vi behöver inte gå särskilt långt i vårt historiska sökande, för att inse att de människor som sågs som hängivna konst, litteratur och musik också ofta var intellektuella och vice versa. Lusten att vilja förstå, uppleva och utforska det inre blir då rätt naturliga reaktioner av människor som är nyfikna, med rörligt sinne.

Så med denna insikt blir det en självklarhet att barnomsorg och skolor borde i högre grad fokusera på att utveckla varje individs livskunskap, dvs. erbjuda verktyg som låter personen utveckla och förstärka sin självständiga relation till sitt andliga jag. Att leta inåt oss själva, och utmana oss att tänka större, låter oss också få vara i ett med våra känslor och i stunden. Vi uppnår en inre balans, som i sig skapar en integritet.

Och är det inte just det som vårt samhälle av idag tycks sakna? En integritet, en reflektion och en förmåga till medveten närvaro? Mind full or MindfullVårt samhälle av idag tycks snarare helt ha fastnat i reptilhjärnans vanliga reaktioner. Vårt fokus är föda, försvar (av vårt ego), flykt (genom missbruk) och fortplantning. Vi har blivit konsumenter, snarare än medborgare, där vi lever för att arbeta, för att kunna konsumera. Problemet är att en majoritet av oss inte kan konsumera särskilt
mycket, och de som inte kan hamnar i en B-grupp, med en känsla av misslyckande.

Vad skulle då en pedagogiskt formulerad livskunskap innehålla? Jag skulle vilja beskriva den utifrån fyra områden:

  • Mildhet. Med detta ord vill jag fånga insikten att vi alla blir lyckliga av att inte låta vårt ego styra. Vill vi ha rätt eller vill vi ha frid? Det handlar om en inställning där allt vi säger, gör och tänker balanseras för att skänka lycka både åt oss själva och åt alla andra medvetna varelser.
  • Medkänsla. Med mildhet omhuldar vi våra tankar, våra ord och våra handlingar, för att skapa lycka, och med medkänsla agerar vi på sätt som också befriar oss själva och andra från plåga.
  • Deltagande glädje. Utifrån detta härliga tillstånd kan vi fröjdas åt andras lycka, en underbar egenskap som låter oss se att vi kan växa och utvecklas när andra mår bra (och inte bara vi själva).
  • Jämnmod. Denna egenskap låter oss få se hur vi kan älska alla relativt opartiskt, det vill säga vi beter oss inte utifrån tankar om konkurrens och revir, utan vi blir gränslösa i vår omsorg om varandra.

Jag tänker mig en konkretisering av mina tankar, som jag får be att få återkomma om!

Frid, fröjd och fred!

/Sophia Lövgren

_____________________________________________________________________________________________

Om mig själv:

Mitt namn är Sophia och min största bedrift i mitt liv är mina två barn. Min näst största är Sophia Lövgren en  levande kärleksrelation, dels med mig själv och Livet, och dels med min partner de senaste 13 åren. Men jag är också mycket stolt över min doktorsavhandling i sociologi. Jag har under årens lopp arbetar med väldigt många olika saker, som alla bidragit till kunskap och erfarenhet. Jag arbetar nu som generalsekreterare för en intresseorganisation, men har i liten skala kvar mitt egna konsultföretag, Visionary Life. Under åren 2006-2008 var jag väldigt aktiv i Enhet, bl a som riksdagskandidat. Min passion är min tro på att vi alla tillsammans kan förändra världen, och att vi alla har en liten del i det arbetet.

%d bloggare gillar detta: